Ett av mina "tidigare liv" meditationer
Flickan vid Fjorden
Flickan föddes i ett långhus nära stranden, i en bukt där fjorden öppnade sig som en vänlig famn mot havet. Höga berg reste sig runt viken, och på berget till höger fanns en naturlig hylla, ett överhäng där elden alltid brann. Där satt kvinnorna och beredde fisk, vävde och lagade mat, även när regnet föll. Där skrattade barnen, där viskades hemligheter.
När faderns båt närmade sig fjorden, grönskimrande i solskenet, rusade flickan ut mot stranden. Hennes hjärta slog snabbt av glädje. Hennes mor log, stark och varm, och tillsammans väntade de på att mannen de båda älskade skulle kliva i land. Fadern lyfte flickan i sina armar och snurrade henne runt. Kärleken mellan dem var djup och orubblig, som berget själv.
Åren gick. Flickan växte till kvinna. Hon bar minnena av trygghet och lek med sig, även när hon en dag stod brud i samma vik, med krans i håret och sitt hjärta givet åt en god man. De fick två barn: en dotter först, med sin moders leende, och en son med faderns blick.
Men skuggor kom med natten. En fiende, bränd av avund, slog till medan gården sov. Mörkklädda män tände eld på långhuset. Röken väckte henne. Hon slet upp dörren, tog sina barn och väckte sin man. Elden slickade väggarna, vrålen från dem som låg kvar i elden slet i hennes själ. Men de lyckades fly, barfotabarnen i hennes famn, upp mot skogen. Hon mindes kojan hon byggt som barn, djupt in i skogen på bergets sida. Där gömde hon sig med barnen, hjärtat bultande, medan natten låg tyst över dödens gård.
Efter dagar av hunger och tårar kom hennes man. Han visste, med den kärlek som aldrig slocknat, var hon skulle vara. Hans blick var trött, kläderna blodiga, men han log när han fann dem. Hon föll i hans armar och visste: kärleken hade överlevt.
Föräldrarna låg kvar i askan. Sorgen blev en ny del av livet, men ur smärtan växte styrka. Tillsammans byggde de upp nytt liv, längre in mot skogen, där fiendens eld inte kunde nå dem.
Men innan all denna sorg, fanns en annan minnesbild – från en fest hos självaste kung Harald Hårfagre. Hon var ung, klädd i finvävd kjortel, och stod i en korsformad sal fylld av musik och skratt. Kungen satt vid sin plats, omgiven av sitt följe, och även om han bara syntes på avstånd kände hon historiens vingslag. Den natten dansade hon tills stjärnorna bleknade, ovetande om vad framtiden skulle bära.
Och kanske, bara kanske, hörs hennes skratt fortfarande i vindarna över Svartedalen, där vattnet ännu är grönt och fjorden minns.
Det här är en av de ”tidigare liv” jag mediterat mig fram till.
Jag kommer till en strand, i bakgrunden ser jag en stor byggnad som ett långhus från vikingatiden. När jag frågar var jag är får jag till mig Svartedalen.
Jag får träffa mina föräldrar och när jag ber om min lyckligaste tid får jag se bilder av en flicka som står och hoppar och dansar på stranden, vinkar och tjoar och pekar på skeppen som är på väg uppför fjorden. Efter det ser jag flickan i famnen på sin far, så glad och lycklig.
Jag ser människor som sitter under en bergshylla bredvid huset. Där är det plats för många. Man lagar ofta mat där och umgås runt bålet som nästan alltid är tänd. Hyllan är ett perfekt skydd mot regn och rusk.
Jag ser mig själv i nästan en kyrkliknande byggnad. Det är dock fest så någon kyrka är det väl ändå inte. Det är så mycket folk. Det skojas och dansas. Några viktiga människor sitter på stolar framme i ena delen av huset som liksom är som ett kors. Jag försöker komma fram för att se vem som sitter där, men det gör jag tyvärr inte. Men känslan är att det är en mäktig man.
När jag ber att få se vad som är min värsta period i livet ser jag långhuset stå i brand. Det hörs skrik i dödsångest. Jag är så rädd. Jag ser att jag tar med mig två barn, en liten kille på kanske 1-2 år och en flicka i 4-5 års åldern och springer därifrån. Uppför berget till en koja som vi lagat när jag var barn, under en rotvälta. Där gömmer jag mig och barnen. Det tar lång tid, minst en dag för jag blir hittad av min man. Han berättar att det är säkert att komma ned igen. Många är döda, bla. Mina föräldrar.
Man vill ju så gärna hitta ut mer efteråt så jag började googla Svartedalen. Det finns en plats utanför Göteborg i närheten av Kungälv, men det stämde liksom inte med naturen. Sedan skall man ju ha klart för sig att på vikingatiden stod havet många, många meter högre än nu, men Svartedalen i Göteborg skulle det inte kunna vara. Efter flera dagars försök hittar jag Svartedalen i Norge, in i en fjord i Möre och Romsdalen. Helt perfekt med sina höga berg längs fjorden. Det kan dock se ut som om Svartedalen kanske inte sträcker sig helt ned till fjorden, men vad vet vi om hur det var för över 1000 år sedan med det.
Nej någon jarl var inte min far, men han skulle kunnat vara en av alla män Ragnvald jarl hade i sin ”hjord”. Likaså min mor.
Den mäktiga mannen som jag aldrig riktigt såg, kunde det då ha varit Harald hårfager? Vän och kompanjon med Ragnvald jarl?
Nej jag vet inte om jag tror på detta, men märkligt är det och en helt magisk upplevelse vad det än är som händer under dessa meditationer!
